Det är väll
Det är väll inte så konstigt att man är sjukt ledsen när familjen splittras? För att lämna bort en hund för mig är att lämna en familjemedlem 💗!
Tack för era kommentarer i går.
Ni undrar vad som händer och det är ju just det jag skrev.
Lars känner att han inte hinner med hundarna. Jag gör så gott jag kan men kan inte hinna/ klara av att fixa allt själv. Jag jobbar 75 procent på natten , är ständigt efter i min sömn. Tar hand om hemmet( med hjälp av Lars så klart när han har tid och är hemma) tar hand om Effi på all min lediga tid, försöker ta hand om dom stora barnen vilket är mest Linnea då Oliver mest är i ishallen.
Jag försöker ställa upp och finnas för mina vänner och valplöpare .
Så ni förstår att det är mycket. Många har lika mycket och klarar säkert det hur lätt som helst. Men inte jag.
Att ständigt känna ångest över en tovig eller skitig hund eller att ha ångest över att inte dom får springa i skog och mark på det vis jag önskar dom det är hemskt.
Så Lars tog ett beslut att dra ner på hundarna.
Det är en dröm för mig att leva med många hundar . Jag älskar det men dom får det bättre så här.
Som jag skrev i går har vi haft detta med hunderiet i hop Lars och jag. Men det är över och det gör mig så ledsen.
Jag ska försöka att kämpa på och åka på någon utställning då och då eftersom det ju är det roligaste jag vet. Det är det jag ständigt längtar efter och ser fram i mot. Det är dom glada dagarna i mitt liv. Att träffa folk och hundar. Prata om samma intresse att få visa upp i mina ögon våra underbara och fina hundar( observera inte perfekta) det är det jag mår bäst av.
Som jag känner nu är det svårt för mig att få tid och energi att klara av det. Att inte få chansen att trimma bada och fixa ordentligt . Jag vill helst inte komma med något halvdant utan i alla fall veta att jag har gjort så gott jag kunnat.
Det kommer ta ett tag att acceptera detta och jag hoppas ni accepterar att jag är ledsen.
Det är inte alltid lätt med förändringar och helst när det är ens liv och ens stora intresse som det skärs ner på.
I går kväll gröt jag så jag trodde jag skulle sluta andas och ögonen skulle trilla av mig. Att vara 38 år och runga sin mamma och vara förtvivlad och gråta som ett barn det är inget kul. Men skönt att ha sin mamma när man känner sig helt ensam. Även om hon inte hellre förstår utan tycker det är bra att vi drar ner på hundarna. Det är inte lätt när inte ens närmaste förstår hur ont det gör och hur illa det gör mig.
Men jag får acceptera det och jobba på att vara glad över det jag har inte bara ledsen över det jag inte längre har.
Dom lyckligaste dagarna i mitt luv är när jag som barn/ tonåring hade häst och red och sen vår tid med hundarna.
Nog om det nu.
I dag kom jag hem vid sju. Vaknade och hade så ont i ögonen...
Sover ju hos mina föräldrar.
När jag kom hem var det en glad Effi som kom springande . Vi har nu lekt och grejat.
Lars är ute och putsar fönster . Han har varit på tippen och kastar gammalt skit som vi rensat ut.
Jag borde väll göra lite mer nytta nu än sitta här och skriva. Man får ju dåligt samvete när Lars är flitig och putsar fönster. Ska bli kul att kunna se ut igen .
För övrigt är det inga planer i dag. Så jag ska väll få städat både här och där men jag tar det med ro och stressar inte. För det orkar jag inte.
Trevlig lördag på er
Kommentarer
Nicole (& Ebba)
Susse, jag förstår dig till 100 %! Jag tycker att du har all rätt att gråta och vara ledsen, det är bättre att få ut sina känslor än att hålla dem inom sig. Jag förstår att det är fruktansvärt att lämna bort sina älskade hundar, de är som barn för en. Känn inte skuld för att du är ledsen, skit i alla andra som inte förstår att du är ledsen! Det visar bara att du är en otroligt fin människa, det är okej att känna 💕
Svar:
Susanna Rehn
Linda
Klart att man får vara ledsen Susse vem påstår något annat! Jag känner och lider med er! Måste kännas fruktansvärt :-(
Kramar i massor!
Svar:
Susanna Rehn
Sara
💜💜
Svar:
Susanna Rehn
Trackback
