Förr känndes det som jag var rätt stress tålig men nu NÄ. Jag vet inte vad det är med mig, allt känns för mycket på något vis. Att tänka ut och ordna inför Olivers kalas i helgen är som att bestiga högsta berg. Förr tyckte jag bara det va jätte roligt nu är det så kudden är blöt när jag somnar.
Jag vill att det ska bli så bra och huvudet arbetar förr fullt för att få i hop allt. Just nu känner jag mig liksom febrig i hela kroppen fast jag inte är det.
Jag tror jag drabbats av någon elak bacill som gör hela mig knepig... å gud vad jag längtar efter att bli mig själv!!!!

Hela min kropp skriker när saker inte är fixade , planerade och klara. Men sammtidigt vet jag att allt löser sig till slut så är det ju alltid. Jo jo löser sig men kanske inte på bästa sätt då ju.

Nu är det i alla fall bestämt vad vi ska bjuda på vilket ju är ett litet litet myr steg i rätt riktning. Har varit i väg och letat skolväska till Oliver, han önskar sig en sådan. Men nix pix om jag hittade någon. Små fjuttiga väskor eller märkesväskor för flera hundra....

Varför känns allt som ett problem för mig just nu? Som jag skrivit innan så vill jag så mycket sammtidigt som jag inte vill något alls. Bestämmer träff med vänner som jag sen avbokar för jag klarar liksom inte av det, nä jag är nog inte alls som jag ska.

Nu har Linnea och jag varit ute och gått med Tindra och Harriet, trodde allt skulle kännas bättre sen men ack nej. Oliver är på cirkus och kommer nog snart hem. Linnea och Lars körde nu till Maxi, måste köpa kaffe kom vi på...

Så fort jag får en chans och lugn och ro och får vara själv bara kommer dom förbaskade tårarna, ååååå vad fan är det med mig??

Ni tycker kanske det är konstigt att jag länar ut mig så här inför Gud och alla människor. Men det känns som att skriva här är skönt. Jag orkar inte prata med någon om det, å jag vet inte med vem i så fall.

Jag vet att det finns miljarder med människor i värden som mår dåligt, svälter är sjuka mm och jag bara borde va lycklig men hur jag än försöker är jag inte det.

Å så det här dåliga sammvetet hela tiden...borde borde borde höra av mig till den och den och den. Borde göra ditt och datt, borde göra mer här hemma, borde bla bla bla....men min kropp lyder inte och jag förmår mig liksom inte.

Ena stunden kan jag känna mig rätt glad och pigg för att nästa bli orolig och ledsen. Önskar just nu att någon bara låste in mig i en källare och jag fick sitta där tills jag blev glad.

Kanske inte den roligaste bloggen att läsa men jag kan ju inte hellre sitta och ljuga ihop en massa och detta med att blogga är liksom som sagt mitt sätt att få ut allt.

Jag brukar tänka på dom vnner man haft som man inte längre har , varför blir det så? Det är en sak som gör mig så ledsen kan ni tro. Sen tycker jag det är tråkigt att inte ha någon riktig kontakt med sina syskon, så ni som har det va rädda om den!! Är så glad att Lars i alla fall har god kontakt med sina, det är så roligt att träffa dom och deras familjer.

Nä nu ska jag sluta babbla på snart kommer nog dom andra hem. Lill pluttan sover just nu i vagnen, undra om det är för natten eller vad. Skulle nästan tro det.

God kväll på er!